Vad gör samhället för oss som lever mellan stolarna?

Jag är 27 år och lever med Epilepsi och har gjort 25 år av mitt liv. I Sverige lever det mellan 70.000 till 80.000 personer med denna neurologiska sjukdom. Trots att Epilepsi är en såpass vanlig sjukdom så förekommer det en enorm kunskapsbrist bland svenskarna. Många epileptiker lyckas bli anfallsfria genom att endast genomgå medicinsk behandling, men sen finns det även dem som aldrig blir anfallsfria. Såhär långt under dessa 25 år som jag levt med min Epilepsi, så har jag tyvärr aldrig lyckats bli anfallsfri.

Under 9 år har jag försökt att göra rätt för mig och på ett eller annat sätt försökt med att bidra till detta samhälle som vi lever i och verkligen försökt att komma ut på arbetsmarknaden. Nog har jag haft färre ströjobb, men jag har aldrig fått behålla en anställning just på grund av min Epilepsi.

Jag har haft insatser via Arbetsförmedlingen som bland annat SIUS-konsulent, där man testade mig på färre arbetsplatser och gick in med anpassning samt lönebidrag för arbetsgivaren. Problemet med denna resurs var att Arbetsförmedlingen inte lyssnade på mina behov från början. Epileptiska anfall triggas av olika faktorer, och stress är en av de största.

Jag talade om från början att jag inte kunde vistas i stressiga miljöer, eller ha för många bollar i luften samtidigt. Då väljer Arbetsförmedlingen att placera mig i en restaurangmiljö? Hur tänker man då egentligen som myndighet? När man väljer att placera en person med en funktionsnedsättning, i mitt fall som lider av Epilepsi. Då har man inte lyssnat från början på vad personen behöver för anpassning. Det slutade med att jag gick in i väggen på den arbetsplatsen, fick ökade anfall och sa upp mig. Sedan gör Arbetsförmedlingen om samma misstag två gånger till, innan de bestämde sig för att lägga ner alla sina resurser helt och hållet på mig.

Arbetsförmedlingen ansåg att jag inte stod till arbetsmarknadens förfogande då jag fick mer epileptiska anfall och var frånvarande från arbetet. Detta gör de än idag och jag får ingen hjälp från deras håll. Sen har vi Försäkringskassan som anser raka motsatsen. Jag har ansökt allt jag kan hos Försäkringskassan men har fått avslag på allt. Då har jag ansökt om sjukpenning och aktivitetsersättning. Men Försäkringskassan anser att jag inte har 25% nedsatt arbetsförmåga och att jag är fullt kapabel till att arbeta om jag får rätt stöd och hjälp till att hitta rätt jobb för mig från Arbetsförmedlingen.

I lite mer än ett år har min fästman och min egen mor fått försörja mig, då jag inte har någon egen inkomst och inte får något bidrag från försäkringskassan eller från Socialen. Eftersom jag lever ihop med en man som har ett jobb så går det under sambolagen och då är det hans uppgift att försörja mig och då har jag ingen rätt till socialbidrag.

Det är många som befinner sig mellan stolarna, och varje dag väljer någon att ta sitt liv för att de inte får hjälp.

Min fråga till allmänheten är: vad gör samhället för oss som lever mellan stolarna? Räknar samhället med att jag ska leva på min fästman och min egen mor livet ut? Ska inte vi med en funktionsnedsättning ha rätt till en egen försörjning, eller är det bara för oss att gå ut på gatan och börja tigga?

 

Hör mig berätta min historia i denna video:

 

 

 

 

About Johanna Liljegren

View all posts by Johanna Liljegren →

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *